malvaalcea

Nu går jag sakta nerför stentrappans nötta steg. lyfter inte blicken förrän den tunga porten har gett vika efter min tyngd. Här inne på gården ligger det en tung varm fuktighet som bara går att återfinna under vårt täcke. Inbäddade i skugga under stora kastanjeträd sitter barnen och tar slöa tag med spadarna i sandlådan. mödrarna sitter på bänkarna, iakttar med dimmiga blickar. beklagar sig över allt som beklagas över kan. männen, tvättstugetiderna och de på hög växande räkningarna. och jag vet att är vi inte med varandra nu så kommer det inte finnas något vi, men jag får inte styra stegen mot dig. för jag kommer aldrig komma fram. så därför låtsas jag inte om oss utan sätter mig vid barnen och bakar en sandkaka, till för att mätta din mage. jag vet att det är dumt, för den kommer aldrig passera dina läppar.