malvaalcea

Jag iakttar min egen spegelbild i det reflekterande svarta vattnet. Kniper ihop ögonen och hoppas att flickan framför mig ska försvinna. Öppnar igen, och hon är kvar. Hör hur Anti kommer flygande med långsamma tunga vingslag. Med varje vingslag följer en tung suck. Han landar bredvid mig, den mjuka mossan sjunker ner med ett ohörbart pys. Jag tittar återigen ner i tjärnen, tittar på oss. Hans dova fjäderskrud står i tydlig kontrast mot min ljusa hy, men ändå smälter vi ihop till en. Vi hör ihop. Så berättar han för mig att det är dags nu. Jag kryper ihop än mer och skakar på huvudet. Men Anti ger mig en putt med ena vingen, den trasiga, och jag vet att han egentligen har rätt. Reser mig sakta upp, samtidigt som jag reser mig börjar jag sakta le, jag ler mot Anti. Så lutar jag mig framåt och dyker ner från den fuktiga tuvan, ner i det spegelblanka vattnet. Trots den genomträngande kylan omfamnar vattnet mig och lockar mig neråt. Djupare ner. Allt upphör att existera, ljud, ljus, mörker, upp eller ner, kylan, värme, ingenting finns. Och jag slappnar av och vet att jag har funnit det som vi strävar efter. Jag ler inte, men jag är lycklig och slutar tänka, stänger av.

Tills något stryker förbi mitt ben. Jag rycker till, öppnar ögonen, det smärtar, som om jag har haft de stängda i många, många år. Det är Lemone, min katt. Hon jamar och ser uppfordrande på mig. Jag förstår att det är matdags och jag ser mig om efter kylskåpet. Där står det, och där kommer diskbänken fram, gasspisen, den rangliga stålhyllan med serviser och glas, fönstret med den stora blommande malvan som växer framför mina ögon, min gröna flagnande pinnstol och det lilla hemmasnickrade bordet med perstorpsskiva. Jag har hamnat i mitt kök, ger Lemone mat och går vidare ut till rummet.

I fönsterkarmen sitter han, Anti, men han har nu klätt sig i sin mänskliga skrud. Han frågar om jag kan sätta på kaffe. Jag går tillbaka ut i köket sätter på kaffevatten, bränner mig på spislågan och märker samtidigt att jag inte har någonting på mig. Vet att det är Antis verk, han vill helst bara se mig naken. Öppnar skafferiet för att plocka fram kaffet och hittar en prydligt vikt vit urtvättad t-shirt. Bättre än inget, drar den över huvudet. Jag häller upp två kaffekoppar ger den ena till Anti och sätter mig mittemot honom i den breda fönsterkarmen.

Utanför spöregnar det men rummet är fyllt med solsken och prismorna i fönstret skapar tredimensionella regnbågsfärgade solkatter på väggarna. Jag ser på anti, letar i hans ögon efter svaret på frågan, vad händer nu? Han slår ner blicken när han öppnar ögonen igen ser han på mig och svarar utan att ett ljud passerar hans läppar. Så skrattar jag till när jag får svaret men gör som han säger, alltid som han säger. Alltid som jag säger, lyder varandras order. Och vi tar varandras händer och hoppar ut genom fönstret.

Vi faller och det kittlar i magen, ett rus sprider sig genom kroppen från tårna, ut till fingertopparna och upp till huvudet. Ruset letar det sig ut genom hårrötterna och ger kraft till mina hårstrån. Håret lyfter mig upp och jag svävar, kikar ner på Anti som fortfarande faller och jag styr mot trädkronan. Jag sätter mig tillrätta, plockar fram en korg ur ett hål i trädets väldiga stam. I korgen plockar jag ner frukt från trädets grenar, äpplen, körsbär, bananer och plommon. Jag sitter på en gren och dinglar med benen. Så börjar jag nynna, tyst, Uti vår hage där växa blå bär - Kom hjärtans fröjd - vill du mig något så träffas vi där - kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia, kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd.

Plötsligt värker det i magen och jag hör ett barnskrik, högt och skärande. Jag måste hålla för öronen och försöker överrösta skriket genom att sjunga ännu högre - Fagra små blommor där bjuda till dans - Kom hjärtans fröjd - Vill du så binder jag åt dig en krans - Kom liljor och akvileja, Kom rosor och salivia, Kom ljuva krusmynta, Kom hjärtans fröjd? När jag kommer till sista versen - Men utav alla du kärast mig är. Så tystnar plötsligt skriket och jag dör. Nej jag dör inte men något inom mig dör. Jag plockar fram en gammal bok ur hålet i trädet, "Husmoderns lexikon". Hamnar genast på A- a som i abort. Läser, drar med fingret över den gulnade boksidan. De växter som ingår i sången framkallar tillsammans abort. Jag har dödat mitt barn, vårat barn, Antis barn som växte inuti min kropp.

Jag gråter en tår och skapar ett skyfall jag måste in, bort från regnet, klättrar försiktigt ner och springer in i min port. Inne i lägenheten sliter jag av mig den genomblöta t-shirten och skapar blöta spår när jag går in till badrummet. Ställer mig i duschen och vrider på kranen till varm honung. Så tvättar jag mig ren i honungen och torkar mig med handduken som är spunnen av fina spindeltrådar. Lindar in mig. När jag är torr sätter jag mig på pinnstolen i köket och röker en cigarett, drar in och lyssnar på knastret som glöden skapar när den äter upp tobaken. Det droppar honung från mitt fortfarande blöta hår och jag slickar upp lite som hamnat på min handrygg. Jag väntar på Anti som borde ha slutat att falla nu, som borde vara på väg hem till mig igen. På väg hem för att trösta mig, trösta varandra för vårat förlorade barn. Jag lägger mig i sängen, drar täcket över huvudet, stilla och lyssnar efter honom. Hör hur gaslågan fortfarande står på från när jag kokade kaffe. Men Anti är på väg hem han stänger av lågan, mina ben förmår sig inte att lyfta mig ur sängen. Anti stänger av den strax tänker jag och blundar.